Tänker på då när jag satt vid kuvöserna hjälplös maktlös livrädd rädsla skräck ont i magen magkatarr sönderriven lindad arm med eksem hjärtklappning sömnstörningar gick ner i vikt.
Tittade ut och ner mot plåttaket. Tänkte att.. hoppar ut om det tar slut.. Tänkte att det inte var så långt ner till plåttaket, jag skulle typ bara bryta något ben.. Jag tänkte att jag gör vad som helst bad böner tänkte att och sa till killarna att de skulle få allt om de klarade att kämpa.. tänkte att jag skulle gå till kyrkan varje dag och bli troende om de klarade att hålla fast vid sina små liv mina underbara små prinsar..
Jag är troende, troende på ett högre väsen, skyddsänglar. Varje dag en kamp med upp och nedgångar berg och dalar stormvindar men med en ständig TRO ett ständigt HOPP.
Tänker tillbaka lite då och då, hur orkade vi med pressen och stressen rädslan oron och ovissheten. Svaret är lätt enkelt och självklart, man gör ALLT FÖR SINA Barn! Hoppet är det sista som överger en.

Vinterhälsningar /J. H