Att tänka ut planer i huvudet
Om det börjar brinna
Om barnen blir dåliga
Om det blir inbrott
Om det händer något hemskt
Det gjorde jag redan som liten när jag låg och tänkte.. tänk om.. Tänk om det börjar brinna vad gör jag då.. Det började dock brinna en gång ute i ett buskage framför vårt hus vi fick fylla hinkar kastruller och kasta på vatten jag hjälpte till jag såg branden men efter ett tag när det var under kontroll gick jag till mitt rum och la mig jag blev så chockad så rädd, kanske jag var 15 år..

Det har hänt en del sedan jag och maken fick våra barn, mycket händelser, GLÄDJE fyllda, mysiga, fantastiska, roliga men oxå traumatiska,..vi har sett våra barn livlösa både som små och stora, åkt ambulans ett flertal gånger, mycket jobbig väntan efter operationer när de var små, ögonblick där sjukvården räddade våra barn när vi började tro att det var slutet.. När respiratorn inte fungerade med den kraft som vår son behövde och de fick ta fram en annan starkare respirator som lät högt utmed hela neo iva i korridoren när vi närmade oss rummet. Rum 15 på neo där var vårt "hem" Vår neo bubbla det var vårt liv.. Allt utanför var oviktigt ointressant livet var där och då inne på neo. Vårt näste vårt hem.
När ena sonen var tvungen att skakas för att hållas vid liv och en snabb förflyttning mellan sjukhus för akut operation av tarmarna.. Där efter operationen gick ner i syressättning så att dem fick använda neopuffen återupplivnings apparat för att få upp honom i syressättning.. Det var nog då troligtvis som vi tror att han fick syrebrist..
Många händelser i vårat liv som förändrat oss som föräldrar, som människor...
Såklart alla händelser ligger där i ryggsäcken och byggts på av ytterligare traumatiska händelser och olyckor som tur väl slutat lyckliga men som även de gett ärr och byggt på den redan ganska tunga ryggsäck av erfarenheter både bra och mindre bra.

Stress 0-100 kring händelser det är så min kropp fungerar...
När jag får ett oväntat samtal sätts mitt stresspåslag över liksom en strömbrytare, 0-100. Allt eller inget. En försvarsmekanism som förbereder sig på det värsta, det hemskaste, på katastrof. Min kropp går in i katastrofläge. Hjärtat slår fortare, jag kallsvettas, tänker det värsta..
Sätts in i ett läge av att det värsta kan hända.

Man har så mycket i bagaget och såklart speglar det av sig i livet även om tiden går, minnen bleknar, men finns kvar där i bakhuvudet.. I ryggsäcken. Ibland vill man glömma ibland vill man minnas mera komma ihåg detaljer prata gräva upp minnen prata prata prata för att senare stoppa ner längst i ryggsäcken. Det finns ju kvar som minnen bra som dåliga det tillhör ens livshistoria och erfarenhet. Det som hände då känns väldigt mycket bearbetat men senare när annat blev ens vardag exempelvis när de slutade andas med apnelarmen.. Då fick vi lära oss att massera deras händer och fötter för att de skulle andas igen de glömde liksom bort att andas då lungorna var så omogna... Detta blev en vardag ett ganska påfrestande då det var svårt att slappna av, andas ut.. Jämt trippande på tå, jämt i livräddande ställning då det inte fanns någon larmknapp att trycka på som det fanns på neo...Det kom ytterligare tillfällen då panik utbrutit bland annat när ena sonen under 2 tillfällen svimmat/tuppat av och slutat andas.. Jag har fått göra inblåsningar ringa ambulans och hann tänka så mycket under dessa panikartade sekunder när jag pratade med ambulans samtidigt som jag gjorde inblåsningar... Det är inte konstigt att jag reagerar på stress min kropp står på ständig vakt.. Från 0-100 går mina stressreaktioner, ganska förståeligt väldigt jobbiga upplevelser som man gått igenom.

Så mitt katastroftänk har helt enkelt byggts på ordentligt sedan jag var liten därefter i en faslig takt när våra barn föddes. Det är en ryggsäck som behöver stuvad om ibland för att inte bli för tung. Minimeras tömmas fast inte glömmas.. Det är att ta hand om sig själv det är ganska tungt att leva i vardagen annars med en jättepackning att bära runt på. Även om man bär "på ryggen" så tillslut blir det tungt och saker behövs plockas ur, några kan man magasinera, några raderas för att plocka upp ur "papperskorgen" vid behov. Men vad ska vara kvar i väskan, jo kanske sådant som ger kraft istället för att ta kraft. En salig blandning av erfarenheter behöver struktureras organiseras planeras reflekteras innan det läggs åt sidan eller i ryggsäcken. Det är frågan vart denna ryggsäcken ska ställas av ibland ska alla erfarenheter positiva som negativa roliga som mindre roliga.

Alla har vi en ryggsäck fylld av någonting.
/J. H