Det var längesedan jag skrev. Har varit fullt upp på olika plan med studier på heltid och mammaledigt på heltid. Det finns inga gränser för vad man kan åstadkomma och prestera. Finns viljan och kraften kan man göra det man vill! Jo det var många sena nätter framför datorn och mångs gånger tänkte jag att nu lägger jag studierna åt sidan men varje gång det var tentainlämning så satt jag sena nätter och skrev.  Och på dagarna umgicks jag med våra underbara killar. Det som jag var bestämd kring var att deras tid med sin mamma inte skulle påverkas. Jag klarade kursen och viljan av att vilja lära mig nya saker och utvecklas är en stark drivkraft inom mig. Den starka drivkraften finns när det gäller att jobba för andra neoföräldrars stöd, hjälp och inbringa hopp genom vår historia. Även att sprida kunskap för att bvc förskola och skola ska kunna bemöta barnen utifrån deras specifika behov och förutsättningar. Ytterligare ett område som berör mitt intresse är hygienrutiner inom förskola och att öka medvetenheten kring ex infektionskänsliga barn. Med mer kunskap och medvetenhet kommer vi framåt.

Med vår historia och resa vill jag även sprida hopp och tro till andra neoföräldrar. Tre steg fram två tillbaka. Berg och dalbana men av motgångar blir man starkare än nånsin. En dag står man där. Redo att åka hem till hemmet med en resa som inte är lik någon annans. Med tårar som säkert skulle kunna fylla flera hinkar..både av glädje oro ovisshet rädsla skräck och en samhörighet med andra i liknande situation.  Man är inte ensam. Banden knyts samman.  Tänk om vi möts igen utanför. I den riktiga världen. Utanför "bubblan" i sjukhusets stängda vrå..att få gå ut och ta en nypa luft ibland var så skönt. En känsla av att andas in friskluft gav så mycket energi. Det behövdes fyllas på energi för neovistelsen var så psykiskt påfrestande att ingen kan förstå som inte varit med om den pressen, stressen. Livet får en annan vändning, betydelse.  Allt vänds upp och ner. Nu vet man vad som verkligen är viktigt. Det är Livet! Känslor svämmar över åt alla håll när man kommer hem och ingen larmknapp att trycka på längre. Det är med skräckblandad oro som man lämnas över till att inte kunna ringa på hjälp.  Det är en ny era som tar vid av att stå på egna ben. Skruva upp och ner syrgasen ge mediciner..massera händer och fötter på våra små när dom slutade andas...flyga upp från sängen mitt i natten när saturationen gick ner eller när apnelarmen larmade.  Ibland falsklarm ibland på "riktigt". En sådan överväldigande tacksamhet sköljer över mig det går inte att finna orden.  Livet är fantastiskt våra små killar som numera är 2 år och snart 3mån är våra mirakelkillar.

Med en drivkraft att arbeta för att inbringa hopp till andra prematurföräldrar och att sprida kunskap och medvetenhet i samhället till bvc/förskola och skola om för tidigt födda barn är min starka drivkraft. Med vilja och kraft att förändra kan vart enda litet steg i rätt riktning leda till stora förändringar både utifrån individnivå och i ett större perspektiv. 

"De minsta kämparna är oftast de största hjältarna!" <3 [Nalle puh]