Prata om...prata med...prata om då och prata om nu..

Terapi för min själ är nog att prata.

Prata prata prata och åter prata.

Prata utåt inte innåt. 

Prata och minnas.

Prata och skratta.

Prata och gråta.

Bearbetningen tar nog aldrig slut.

Ganska skönt ändå att se det så. 

Särskilt nu i dessa tider kring evt. skola i höst och stundande 6års firande om 4månader. Tusen tankar som snurrar. Formulerat en ansökan om fortsatt 1år på förskolan dvs uppskjuten skolstart/skolplikt.

Mycket från alla håll och kanter. Rodda i vårdkontakter. Barnmedicinska, Ögonmottagningen, lungmottagningen, neomottagning, neurologmottagning, habilitering logoped sjukgymnast specialpedagog ...och förskola..skola. .såklart jobb , fritid och en liten gnutta tid för mig själv att "landa" och hinna reflektera. Men nu är det ändå lugnare i jämförelse med hur det varit innan. .då hade vi även hemsjukvård kontakt, mediq kontakt (nutrition), dietistkontakt, kontakter kring syrgasen, apnélarm, och neokontroller/kontakt, bvc kontroller, m.fl

Underbart vilken uppslutning och stöd. Dock för lite kunskap om prematuritet inom bvc förskola och samhälle i övrigt. Hoppas kunna göra mer skillnad kring sådana frågor då jag sitter som ledamot i Stockholms prematurförening.

Må väl/Jennie

...det är i vanlig ordning vid varje höst så startar infektionerna igång efter ett par veckor på förskola/jobn. Relativt lugnt men mot nov/dec satts den där oron igång igen. Först L som hade en förstoppning som var mer än vanligt det var så att bvc sköterskan t.o.m ringde upp kl 19.30 en vardagskväll och tyckte vi skulle åka in till akuten. Vi gjorde det och stackars lilla killen det gjorde ont i den egna själen och massa oro när han mådde så dåligt. Till slut så föll den där oron när det efter ett par tre timmar tillslut löste sig...man mår så dåligt när barnen mår dåligt. Vi har fått utstå så mycket vad gäller oro så minsta lilla grej utlöser en extra stor jobbig panikartad oroskänsla.

Det blev bra med lilla killen vi åkte hem med en stor känsla av lättnad. Det dröjde en till två veckor sedan kom nästa oro. På svärfars födelsedag som vi planerat att fira hemma hos oss var uppdukning i full gång och gäster började anlända när W var jättedålig diarré ont i magen och kissade rödbrunt. Det såg ut som blod som ett mörkrött vin ...portervin...det kändes som att något var helt fel. Jag fick sätta mig ner när jag ringde 1177 vårdguiden det snurrade i huvudet och i vanlig ordning fick jag stresspåslag svettades mådde illa yr i huvudet och sådan oro igen...det är inte lätt att som oss gått igenom så mycket tuffa situationer . Man tror att man blir härdad men det blir man inte för varje situation är unik och olik den andra...okej att med våra erfarenheter kan man massor om olika medicinska termer, begrepp, sjukdomstillstånd, förkortningar CRP, saturation, neovärlden gett massor med erfarenheter att relatera till. Mitt upp i festligheterna fick jag för en stund fixa och rodda med servering och trevligheter för att andra stunden gå in till liten dålig kille i sovrummet. Efter allt firande och sång, paketer och hurrarop så packade vi väskan för att åka till huddinge barnakut. Vårdguiden tyckte vi skulle avvakta men som vid tidigare kontakt med dem så vet man ändå att det är magkänslan man ska gå efter...

Vi kom in 22.30 denna kväll och W blev inlagd på infektions avdelningen...de var förbryllade över den röda urinen troligen pga infektion och uttorkning. Dropp och inläggning. Pappa och tvillingbror fick åka hem och klockan var då närmare 01.00 Kl.02.30 somnade vi i sjukhussängen jag och W..liten sjuk kille fick dropp..och jag låg nära min lilla sjukling som pep och kved av magont på natten. Oro för att inte veta vad som var fel men lättnad över att befinna oss på rätt plats, på sjukhus. Vaknade. Frös även att jag sovit med kläderna på. W var varm det var huvudsaken. Tur att jag hade flera roliga spel till honom på min mobil och att sedan lekterapin kom med leksaker tyckte han var kul. Barnkanalen var även igång på tv.n och det var ingen risk att han skulle bli utan något att göra..provsvar inget blod i urin men ett förhöjt crp (infektionsvärde) och uttorkning visade det sig ...vi fick åka hem dagen efter kl 15. Lättnad men ändå en snutta oro över att lämna sjukhuset. Det blev bättre och han återhämtade sig..det är inte så lätt alla gånger att utstå denna oro fast i jämförelse med vad vi gått igenom så är den minimal. Men alla situationer när barnen mår dåligt så sätts det där panikartade stresspåslaget igång och man förväntar sig det värsta. Så ht17 slutade med en del episoder av oro och sjukligheter men de slutade väl och jag är så glad att man aldrig ska lita på och gå efter andras åsikter som på 1177 exempel utan efter sin egen magkänsla. Hellre ett besök för mycket än för lite, för säkerhets skull. ❤🌈Mina barn - mitt allt! /J