Tacksamheten är enorm över att allt har gått så bra och det börjar närma sig 3 års dagen!!   

 Alla menar på att tiden går så fort men det känns inte så eftersom vi har haft våra

killar 3 1/2 månad längre än andra i samma ålder. Ser man bilder från början av resan och fram till nu 

så är det en gigantisk, enorm  utveckling kring allt som hänt och då tycker man ju såklart att tiden har gått fort. 

Nu är det verkligen dags att komma igång med att fortsätta skriva boken och med anteckningar från neotiden och framåt så känns det som en grund att stå på. Den bergochdalbana som det innebär att få prematura barn det är svårt att föreställa sig för andra som inte har upplevt något liknande. Att leva i nuet varken vilja eller våga se framåt. Bara hoppas tro och önska att allt ska gå vägen. Genom att suga åt sig av alla solskenshistorier, tavlor på väggarna i familjeköket och i korridorer få mer styrka och hopp. Att få bekräftelse på att man inte är ensam. Hur svårt det är/har varit det är något som påminner mig varje dag när jag ser våra fantastiska killar och allt som har hänt och hur bra det har gått. Många uppförsbackar med andningsproblem operationer infektioner blodförgiftning och lex Maria..förflyttning mellan sjukhus. Ögonproblem /förändringar sk. ROP innan det vände och gick tillbaka helt. När vi fick veta på hjärnröntgen att W hade en mörk fläck som kunde varit någon blödning av något slag..oron inför nästa röntgen och glädje över när den mörka fläcken var borta. Och rakites på L som även det försvann tack och lov efter mediciner och vitaminer såsom kalcium. Många turer fram och tillbaka,  undersökningar , ductus, tarm op, ljumskbrock op×2. Vilket nytt perspektiv ..att se alla stora bebisar i sjukhuskorridoren påväg hem dem liknade "gorillor" i jämförelse med våra pyttekillar som låg så små och sköra i sina kuvöser. Så svårt det var så jobbigt att inte kunna andas ut slappna av varken på dagen eller kvällen. Ständig oro ovisshet stress press sömnlösa oroliga nätter. Gråt av oro gråt av glädje känslorna var överallt i den slingriga bergochdalbanan. Familj och två vänner som stöttade mentalt och peppade kommer jag alltid att känna stor tacksamhet till. Dem gav oss styrka och hopp kärlek glädje. Våra grannar kom med blommor och nästan okända för oss undrade hur våra pojkar mådde. Som att kasta sig utför och inte veta om eller hur man kommer landa. Med en tro många böner för våra söner tog vi oss i land, iland till lyckans land med våra små gossar ♥ Våra två små mirakelkillar med en mamma och pappa vid deras sida dag som natt och jag minns att tron var så påtaglig tron på att det måste gå inget annat fanns i vår värld. Min bok om "Pytteresan" hoppas jag kommer kunna sprida hopp till andra som även säkerligen som oss söker efter solskenshistorier. Till alla omtänksamma medmänniskor i vår kris vi gick igenom ni har alltid en plats i mitt/vårt hjärta!

"Man vet inte hur stark man är

förrän det enda alternativet är att vara stark." ☆

Våren är här..vi är ute mera och bacillerna försvinner alltmer.

Rs säsongen tonas ner alltmer enligt folkhälsomyndigheten och att denna skyhöga perioden är över vilket känns skönt. Nästa höga rs är om 2år så det dröjer ett tag. 

Våran W finns med i statistiken, inte L trots att han sannorlikt även hade Rs han oxå. Hoppas innerligt att inga små minibebisar har drabbats på neo det är fasan för alla föräldrar och även andra elakartade infektioner. När vi kom hem från neo 25okt12 så var även då ett skyhögt Rs år tack och lov så var vi isolerade och oerhört restriktiva med att inga förkylda fick komma hit.  Och handspriten användes flitigt.  Man har fått en annan inblick i hur viktig hygienen är när de små sköra liven kämpar för sina liv och en infektion kan vara så ödesdiger. En höst och vinter som varit något otursbetonad på olika sätt. Det ena har avlöst varandra först min lj.brock op, därefter massa infektioner bland de små inläggning på ks med syrgas. Sedan trillade jag nedför trappen och båda killarna har haft hjärnskakning och akutbesök på ks m L efter att han var omtöcknad efter en rejäl smäll. Infektioner avlöst varandra och frustration över att dem redan gått igenom så mycket. När jag i flera omgångar fått kasta upp dem en efter en från sängen när dom inte fått luft emellan hostningarna. Det har varit och är fasan när dom inte får luft. Ens eget hjärta i halsgropen samt en panikartad känsla och ännu jobbigare när jag varit själv hemma med de små. Upp i rask fart öppnade fönster altandörr ja det är en handling där hjärtat gör sina frivolter. På den fronten hyfsat lugnt senaste månaden men ändå alltid redo att minsta lilla förkylning kan ganska lätt och snabbt bli något värre.  Puffat oss igenom många nätter med en lätt sömn för att vara på sin vakt samt även många vakennätter. Våren har börjat med en insamling till neo arbete och forskning via personliga prematurarmband vilket har kommit igång och sortimentet utökats allteftersom.  Då hösten kommer bestå av att studera så kommer jag att kunna umgås mer med mina barn♡ samt att engagera mig mer i prematura frågor/arbete samt att fortsättamed mitt armbands projekt. Plus att även personligen kunna bearbeta mer utav allt som hänt då jag kommer få mer egentid till reflektion i det annars så hektiska ekorrhjulet. Ett lugn och mindre stress kring sjukdomar/infektioner som hör hösten och vintern där jag kommer på ett flexibelt sätt anpassa mitt studerande efter våra barns behov och mående. Bara den känslan är avstressande av att kunna planera vardagen utifrån barnens mående och att kunna "ta ledigt" och strukturera mina studier lite olika beroende på hur det ser ut. Ligger jag bra till i studerandet så kanske jag t.o.m kan ta ledigt några dagar och hitta på något kul med barnen. Det känns som ett mycket bra beslut. En paus en återhämtning för vår familj som haft det så jobbigt och tufft. ♡♥ Våren för med sig en ljus och nedstressande atmosfär. Plus att även kunna göra klart min bok om L och W är målet inom snar framtid! ♡ och att fortsätta min bok som jag började med för cirka ett par månader sedan som handlar om empati eller snarare motsatsen. Då händelser skett där oempatiska möten varit framträdande i olika händelser och situationer senaste tiden under höst och vinter och vår så blev det startskottet för en ny bok, "Empatin som fick vingar ..."  Dessa två skriver jag parallellt men skrivandet går i vågor ibland mer ibland mindre. Härligt att få utlopp för skrivandets glädje samt även en del i bearbetning av diverse saker och händelser!  ♡♥ Avslutar detta inlägg i att säga "Ta inget förgivet. Lev och njut varje minut". ☆