Snart ledighet. Bara 3 dagar kvar. En tid för återhämtning på alla sätt. Det börjar närma sig 3års dagen känslor från öst till väst och från norr till söder. Samla ihop "resan" för varje år. Senaste året har varit mycket med det mesta. Att hinna reflektera har inte varit överst på listan därför kommer en tid framöver med förhoppning om att kunna samla ihop plocka ur och plocka ihop bitar och delar av sådant som hänt det gångna året. Ett år där olika saker löst av varandra med en frustration i en nedåtgående negativ spiralväggenet som kan jämföras med hur det har varit tidigare. Nu en annan fas som har genomsyrats med sjukdomar, operation och sjukskrivningar och vård av barn. 3-4 dagar
mellan vabben andningsproblem rs inläggning på ks m.m Och mitt i samt en pressad situation på L o W förskola samt min egen arbetsplats. Från alla håll och kanter olika saker. Fysiska o psykiska tecken ångest frustration hjärtklappning stickningar och känslan av att inte få luft inte kunna andas när det alltid varit något från något håll. Negativ inre stress och att andas och se varningssignalerna men att komma till en punkt där man måste välja ; stanna upp el in i väggen. Ett vägskäl. Tappa fotfästet. Lite där och lite där. Nu en vecka där jag kände att allt flöt på glad och en flowkänsla solen sken och det kändes lättare. Kanske för att vi snart är lediga. Min känsla har varit, kommer jag klara resten av veckorna innan jag formligen går in i "väggen". Nu har jag bara tre dagar kvar och jag vet att jag hann dra i nödbromsen lagom till sol och ledighet. Stress till bristningsgräns och en känsla av att inte få luft inte kunna andas. Denna ledigheten är så välkommen och att börja studera i höst m tj.l känns som det bästa beslutet. Kommer kunna samla alla känslor hinna reflektera och ta hand om mina barn och ta hand om mig själv. Att stressgränsen har sänkts markant är uppenbart vare sig det är ptsd el inte. Ser fram emot att få ta det lugnt framöver. Andas. Bara vara och få vara.