Tänk när man satt där på neo iva

Hjärtslag, saturation(syressättnning) och resp (hjärtslag/minut) syntes på dataskärmarna.

Hjärtklappning och nervöst varje gång det plingade lågt eller larmade

Respiratorn gjorde att killarna skakade där de låg, så små, så fantastiskt underbara, helt perfekta i miniformat.

Det var som att leva i en bubbla där tiden stod still

Sköterskor lärde vi känna, ett par slutade och tårarna forsade..tryggheten vi kände jämnades med marken för en stund. Luften gick ur. Jag tittade ut genom fönstret och såg plåttaket nedanför..går det inte vägen så tänkte jag inombords-då hoppar jag ner..det fanns inget annat alternativ än att det skulle gå bra. Våra små killar som de har kämpat , ena haft jobbigt med andningen svår BPD och gjort en operation(ductus) andra killen 4 operationer ductus, ljumskbrock ×2 och tarmoperation. Den sistnämda var riktigt allvarlug, tarmarna var nära att spricka. 

När vi kom hem fick vi bära runt syrgastuber med saturationsmätare på fot eller handled, reglera syre, syrgasgrimmor etc. När de slutade andas-massera händerna så att de skulle komma igång med andningen..flertalet mediciner och mycket annat att tänka på. Inte att glömma familjeneo-tiden med sömnlösa nätter på sin höjd 2h/natt med sondmatning, dokumentation av blöjbyten, väga blöjor/ge mediciner/ detta var tredje timme dygnet runt så sömn blev lyxvara när vi varannan dag var hemma och sov och tog hand om våra hundar..Det var räddningen för oss att vi tog varannan dag eftersom vi knappt sov något när vi var på sjukhuset hos våra älskade små killar. En tuff tid där dagarna släpades fram sakta sakta och det kändes som att det inte fanns något slut på det hela.  Det var även då min eksem blommades upp på händer och armar..det kändes som myror över mina armar och jag kliade och kliade. Det brände av hetta och sved när jag över mina händer spritade dem dagligen ofta och mycket. Det blev bara värre. Stressen var på bristningsgränsen..jag flrsov mig en natt när jag skulle sköta om och mata killarna kl.03.00 så vaknade jag kl.03.40..flög upp ur sängen hjärtat dunkade hårt i bröstet..dåliga samvetet kom..stackars mina pojkar de skulle haft mat för 45min sedan. Då kom en sköterska in och frågade hur det gick. Jag sa att jag försovit mig och tårarna började rinna obehindrat över mina hettande kinder..det gör inget sa hon, jag kände mig som en dålig mamma sa jag men hon dementerade det, tog mig på axeln med tröstande ord. När hon gick ut från rummet rann tårarna ännu mer så det var knappt att jag såg klart då jag bytte blöja och tog tempen på mina små. Vägde blöjorna, dokumenterade, gav medicer, sondmatade, stoppade om dem varsamt i sina s.k "bon". Efter den försovningen hade jag ännu svårare att sova, jag vågade knappt sluta ögonen för jag var rädd för att försova mig. Vilken tid, vilka kämpakillar, vilka fantastiska sköterskor, läkare, barnmirskor, kirurger m.m Hade jag kunnat så skulle jag plocka ner alla stjärnorna på himlen till dem alla!!★★★★☆☆☆☆

Det känns som igår fast ändå inte..då stod tiden still..varje hjärtslag räknades i sekunder och minuter, apparater pep och brusade...våra liv vändes upp och ner den onsdagsmorgonen i juli 2012..det började med att vi ankommit till sommarhuset i Strömsund..kändes i hela kroppen olustig, rastlös och magen var spänd likt  en ballong som blåst upp till bristningsgränsen. Sedan dröjde det inte många timmar innan kaoset började med ilfart till Östersund en kylig sommarmorgon. Blå himmel, två grader kallt. Huttrande, skakande ville att ambulansen skulle möta upp oss..minutrar kändes som timmar då..jag vågade inte tänka framåt jag vågade inte oroa mig..jag tänkte att min oro skulle kunna påskynda det hela..jag satt tyst som i ett vakuum och såg norrlandsskogen passera utanför i en väldig fart. Den känslan, alla tankar som snurrade, det var totalt kaos. Efter att ha kört 6mil mötte ambulansen upp oss. Äntligen.  Det kändes som en evighet. Det var en manlig och en kvinnlig som mötte upp mig. Jag fick lägga mig på en brits. Det snurrade, jag var yr och kände mig nästan svimfärdig. 

Blodtryck togs och blodprov sedan ställdes ett antal frågor till mig och jag berättade åter igen att vatten hade forsat..jag var nära att svimma då.kravlade mig till sängmadrassen och allt snurrade. 4 mil var det kvar på resan till Östersunds sjukhus. Sedan blev jag inlagd. Värkarna började ganska snart och de blev värre och värre.  Det gick inte att stoppa. Det var en spänd och nervös stämning. .någon tappade en penna..jag såg alltfler sköterskor och läkare komma in i rummet. Efter en stund blev värkarna så starka att jag hade svårt att andas. Det dröjde inte länge innan sköterskorna sprang med mig längs korridoren.  Det var bråttom. Riktigt bråttom. Tillslut var vi framme i operationsrummet..jag fick en vätska eller kräm på magen som jag skulle avgöra om den var kall eller varm. Narkosläkaren var lugn och harmonisk, jag kände mig trygg. Överlämnade min kropp och själ till dem. Visste att våra barn skulle komma ut alldeles för tidigt. Sedan tänkte vi inte längre än så. Det tog ett tag innan jag förstod narkosläkarens instruktion när jag skulle få ryggmärgsbedövningen. Jag skulle rulla ihop mig som en boll och sedan spjärna med ryggen utåt. Till slut gjorde jag rätt och kroppen började att domna bort från midjan och neråt, sakta men säkert. Narkosläkaren pratade lugnt med mig. Jag kände mig i trygga händer. Efter ett tag hade jag ingen känsel kvar från midjan och neråt. Det var dags nu skulle våra barn möta världen alldeles för tidigt.  Redan i vecka 25+6. Först kom ena bebisen ut skrikande, en pojke! Sedan kom nästa även han skrek. Vi fick två små killar, nu var vi föräkdrar. Vad vi inte visste då var att det skulle bli en lång resa med med och motgångar. Operationer, infektioner, blodförgiftning, felbehandlingar, flytt nellan sjukhus. Akut tarm op för ena killen då han var riktigt dålig. Askgrå i ansiktet, sköterskor skakade i vår lilla kille för att han skulle hållas vid liv. Återupprepande ggr har de fått neopuffen över ansiktet-återupplivningsförsök för spädbarn står det på apparaten. All oro inför och efter operationer, väntan, oro, ängslan.  Sömnlösa nätter och matintag bara som nödvändigt ont för någon matlust fanns inte. Gick och lade mig sent ibland runt 02-03.00 tiden på natten.  Jag kunde inte slita mig. Sedan ställde jag klockan på alarm nästkommande morgon, oftadt vid 07.00 tiden.  Stressade upp, ville veta hur natten varit. Kände vid det här laget flertalet av sköterskorna och de visste vår resa och det blev vårt hem. Neo iva i Solna. Livet kretsade bara kring att dagarna skulle gå och minsta lilla gram som killarna gick upp var total lycka och glädje. Ett steg framåt, ett pyttesteg framåt .709 gram resp 895 gram vägdee våra två små mirakel nör de föddes. Det är svårt att tänka sig in i för utomstående.  Press, stress, oro, psykiskt påfrestande för kropp och själ. Bagateller som tidigare oroat var/är oväsentligt.  Nu vet vi vad begreppet lycka innefattar, livets mening och vad som verkligen betyder något . Vilken tuff resa våra killar har gjort och även i. Mirakel finns, våra pojkar är våra mirakelkillar och vi vet att det finns ett högre väsen! ♥♥♥♥