Hör hur de andas tryggt mina finaste killar jag behöver inte räkna andetag eller lägga örat mot deras bröst för att höra om/att de andas. Jag behöver inte vara orolig. Förrut då vaknade jag mitt i natten och kollade så att de andades, var ständigt på min vakt dag som natt. Då slutade de andas ibland varje dag i princip hade de andningsuppehåll och man fick massera händer och fötter så att de skulle börja komma igång och andas igen. De glömde bort att andas helt enkelt de omogna små lungorna kollapsade kroppen glömde bort att andas. Nu andas de lugnt här och jag hör deras andetag så tydligt. Vilken skillnad som tiden har förändrats som livet har förändrats. Är så tacksam och glad orden räcker inte till. Jag kan lugnt somna själv utan att hela tiden vara på helspänn och kolla så att de andas och lever. Livet var då en skör tråd mellan liv och död. Ena sekunden var inte lik den andra förut det var en skör tråd mellan att allt var bra i syresättning till att nästa sekund vara livshotande. Det går inte en dag förrän jag på något sätt reflekterar över dåtid och nutid parallellt med varandra. Minnen dyker upp titt som tätt. Ibland när minnet sviker då får jag titta i min bok för att minnas vissa detaljer. Min bok Pytteresan 100 dagar på neonatalen. Är så stolt över vad jag har åstadkommit med denna boken som startade med Dagboksanteckningar på neo när vi låg inne. De liksom blev de röda trådarna av minnen som tillsammans skapade en sammanhängande bok från deras födsel och framåt några år. Hoppas att den kommer ge något till läsaren att ta med sig vad det nu må vara.

Tacksam Glad och Lycklig Mamma till mina mirakelkillar tack för att du läste JH