Nu var det längesedan jag skrev , månader tickar på och skrivandet just här har blivit lite eftersatt. 

Igår var det prematurdagen med seminarium på Hilton, mycket intressant. Gamla känslor om hur det var den tuffa tiden kom upp, aha-upplevelser och även tankar kopplade till min yrkesroll i förskolan. Det var riktigt bra en sorts inre väckarklocka av allt som varit det känns skönt att lyfta frågorna för så tuff situation som det är på neo när det svävar mellan liv och död, och oron som tär på en psykiskt ..och att själv mitt i allt hinna tänka på sig själv. Att först känna av tryggheten i början på neoiva m sköterskor som vi lärde känna. När sedan en av vår trygga hand en sköterska som vi verkligen tyckte skapade den tryggheten slutade så var det som att mattan drogs bort under oss. Luften gick ur tiden stannade till och jag minns hur brännheta tårar fyllde mina kinder de bara forsade okontrollerat.  En annan frågade "vad hände"? Ehh jo jag berättade att jag skulle flytta och byta arbetsplats .." Som sagt den känslan i att luften gick ur byttes ganska snart ut mot att kraft fylldes på när våra små knyten låg där inne i sina immiga kuvöser. Dagarna gick och man levde i bubblan av enorm oro ovisshet samtidigt med glädje och kärlek såklart men man vågade inte riktigt ta in glädjen för man visste inte, om det skulle gå. Skulle dom överleva.. den känslan fanns i bakhuvudet dag som natt. Kritiska operationer ductus m specialstark respirator som lät som ett ånglok redan när vi kom gåendes längst bort i korridoren..När minsta killen var askgrå när vi kom till sjukhuset ingen hade ringt oss vi tog det lugnt hemma och möts av ett askgrått barn i sittande ställning som en sköterska håller uppe och tämligen "skakar försiktigt" i för att han inte ska sluta andas. Alla frågor snurrade, varför ringde ingen? Då hade jag inte tagit frukostmackan i lugn och ro utan åkt direkt..akut ambulanstransport och tarm op dagen efter.  Sov den natten i akutrum för föräldrar. Med kläderna på och mobilen bredvid ifall dom skulle ringa om läget förvärrades. Kl.03.30 ringer telefonen med högsta volymen i mitt öra. Läget hade förvärrats och det var möte med kirurg och andra inblandade . Alla risker togs upp och de befarade det värsta. Söta lilla vän håll kvar vid livet. ♡som vid tidigare operationer så är hejdå så jobbigt..när de kör iväg med honom och man inte vet. Kommer han överleva. väntan så lång så jobbig och tankar snurrar. Men det enda man kunde göra var just att vänta. Mitt i väntan kommer vår andra tvillingkille fram till samma sjukhus med transport då vi fick flytta inför operationen. Kort därefter ser vi att eller hör att nu är lillkillen på ingång efter operationen. Jag sätter mig ner pulsen slår i hundra och hjärtklappning. Det blir lite bråttom han tappar saturation och en läkare tar fram upplivningsapparaten, puffar och puffar för att det ska vända uppåt. Det visar 30 i syresättning av 100. Vi går ut. Måtte det vända uppåt. Efter ett tag börjar syressättningen vända uppåt. Vi dricker vatten i "vattenapparaten" utanför. Fixade inte att vara kvar det blev sådan panik och kritiskt läge. Det blev bättre och bättre varje dag.  En vecka eller närmare en vecka när han fick blod så kom ett riktigt leende som jag snabb som jag var fångade på bild. Nu kände han sig säkert piggare för nu hade även brosan kommit till samma sjukhus. Vet inte om jag upprepar sådant som jag skrivit innan det bara flyter på när jag skriver så det är bara att ögna igenom om det finns igenkänningsfaktor. Som sagt flera operationer, infektioner, blodförgiftning(sepsis), flytt mellan sjukhus, kritiska lägen, lex maria anmälningar.  Ja mycket har hänt och i tisdagens Världsprematurdag så var alla tankar och känslor lite överallt både relaterade till mig som mamma då/mamma nu och utiftån mina barns förskolevistelse och till min egen yrkesroll som förskollärare/lärare mot yngre åldrar. Många tankar utifrån flera perspektiv och med hoppfull känsla, tacksamhet och med inspiration och vilja till att bidra i utveckling

och arbete i de viktiga frågorna.  Men att samla ihop alla tankarna det har jag inte gjort än.. Även i känslan av att lämna på förskolan i början var så känslomässigt tufft men efterhand så kunde jag samla mig. Ett tillfälle då det brast var vid en överlämning där jag inte kände att jag hann göra mina ritualer det blev inte som jag tänkt mig..jag gick med tunga steg hem och tårarna bara forsade alla känslor välde fram i separationen. Gamla känslor kom upp i att just "lämna" som man gjorde på neo och inte veta, är det sista gången,  hur kommer barnen må nästa gång jag kommer dit , lever dom då? Denna hemska känslan av ovisshet och oro bara kom upp till ytan "det gamla mötte det nya". Tårarna bara rann när jag gick hem. Och inte blev det bättre när jag kom hem det var som om allt bara brast. Den känslan i att vara stark kändes så övermäktig , och kontrollbehovet i att se hur barnen mår lämnades över. Det var ju jag eller vi som kunde se tecken till andningsproblem m.m Sedan blev det bättre jag lärde mig successivt att hantera och acceptera separationsbiten vilket är en härlig utveckling.  Behövde säkerligen bryta ihop för att med nya tag lämna de gamla separationstankarna då man inte visste. Min tro är att man behöver för att orka falla ner bryta ihop vara mänsklig till att med nya krafter fortsätta. Åter igen Världsprematurdagen var en tillbakablick som förälder tyckte jag, koppling till min yrkesroll i förskolan samt mina barns förskolevistelse~kompetens om prematuritet och även bvc och övriga samhällsorganisationer där kunskap i ämnet är viktigt. Infektionskänslighet, smågrupper,  vårdkedjor och avsaknad av en "röd tråd" i barnens vårdkedjor känns som ett mycket relevant och viktigt perspektiv att sätta fokus på. Tycker att det fungerar hyfsat, med de distanser som finns inblandade kring våra barn. Ibland känns det som att personerna bara ökar medan man sjäkv vill minska ner. Det är barnmedicinsk uppföljning,  lungmottagning, neorologisk (mild cpskada, yngre tvillingen. ) och så bvc där vi inte är särskilt ofta om det inte är någit viktigt ex vaccination m.m  kommer ta tid innan alla reflektioner och tankar har samlat sig. Tacksamheten lyser över allting,  glädje, lycka och kärlek i att våra barn valde livet! Små små kämpar har i dagsläget 2 viljor av stål och härliga ord och kommentarer formligen bubblar upp och den glädjen är obeskrivlig. Små har blivit stora, idag 18nov 3 år och 4mån (okorrigerad ålder).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När du När du inser att dina barn som du hållt i en handflata nu börjar närma sig din egen längd blir man knockad till marken av livets fantastiska mirakel. Det är så att orden inte räcker till. Man är så tacksam långt in i själen att mina två mirak...

Idag fick jag en sån lycklig känsla inombords när jag hämtade mina killar att de snart är 12 år de som har legat och fått plats i en handflata vardera. Det är otroligt. Man förstår inte vilken enorm tacksamhet. En vanlig förälder känner tacksamhet ...

Tänker att nya året nu ska jag inte fokusera på att oroa mig för saker innan de händer. Jag är expert på att annars oroa mig månader veckor dagar innan något sedan när väl dagen är här så har jag oftast oroat mig helt i onödan. Helt meningslöst. Ibla...

Min bok finns nu på flertalet bibliotek. Det är inte bara att ge ut en bok man ska marknadsföra den också. Det är en lycka i sig att se hur ens egna innersta berättelse kommer ut bland andra som ska läsa och ta del av ens personliga tankar. Lite ...

Traumatiska händelser avlöst varandra trauma på trauma det är lite så livet fungerat de senaste 11,5 åren. I förra veckan fick ena sonen hjärnskakning och i samma veva min ena bror hamnade på sjukhus när han tuppade av. Oro oro det är lite melodin i ...