Starten på traumatiska händelser var såklart när dessa 2 små underverk föddes.. En ständig traumatik i upp och nergångar berg och dalar operationer upplivningstillfällen m.m, m.m
På senare tid saker som hjärnskakningar och akutbesök när en av pojkarna nästan tuppade av.. Svårt och andas tillfällen m. krupp/astma hosta blåa i ansiktet akutbesök.. Stege som rasade över killarna traumatiskt hemskt chockartat.. Deras mamma som svimmade för 2v sedan traumatik barnen vaknade grinade kaos fram till jag tillslut vaknade.. Massa tankar efteråt.. tankeställare.. A wake up call... Stressat massor mest inre stress sista tiden... Jag sjuk därefter vabb och sedan kom en kommentar som kändes som att bli avhuggen längs med fotknölarna... man gör allt vad man kan i dessa tider.. Sjuk själv i omgångar magen bråck yrsel lågt blodtryck sedan har denna maktlösheten börjat ta vid och även tecken som jag hade förrut på stress utmattning i nov/dec - 18 börjar ge sig till känna igen. Inte så bra. Deppig varit så mycket känns som min kropp inte känns i balans och min annars positiva inställning den hoppas jag hitta tillbaka till snart. Kraften. Man har blivit stark av allt men desto bräckligare, man är ju inte mer än människa.
Min stress nivå vid händelser går från 0 till 100 jag förväntar mig det värsta. Posttraumatiskt stressyndrom.. Säkert utav händelser från starten av min mammaroll som inte alls startade som jag trodde det skulle bli.. Prematurmamma till 2 extremprematurer och med massa glädje lärdomar tacksamhet lärande om livet och om barnen och om en själv och om sjukvården termer ifrågasättanden stå på sig strida för barnen och aldrig ge upp. Hoppet styrkan tron och tacksamheten. Mycket lärdomar och mer tankar och erfarenheter kring hur skört livet är och att familjen är det viktigaste det dyrbaraste det bästa som finns.

Onsdag kväll läggdags snart.
Jag har jämt funnit styrka i att skriva. En terapi, bearbetning, glädje, olika känslor, tömma hjärnkontoret på grejer som jag vill få ur mig..skrivandet har alltid varit en del av mig i med och motgångar glädje sorg rädsla m.m

Kvällshälsningar,
J. H

Strida för sina barn åter och åter..
Gång på gång..
Förklara
Berätta
Kunskap om prematuritet behöver spridas.. Tänk vad det skulle underlätta...
Men såklart finns individuella behov..
Men en grundläggande kunskap hos vårdinrättningar förskola och skola borde vara en självklarhet..
Prematuritet borde skrivas in som en diagnos... Som har rätt att få hjälp utan att hela tiden få strida...
Strida för allt..
Förklara ex Prematurer har ofta magproblem... Andningssvårigheter....lungproblematik...
Infektionskänsliga...
Man går på kontroller... "... Nu igen..?! Vabbar du igen vad är det nu för fel?
Så otroligt trött på kommentarer, pikar, ifrågasättande, pustade.. Fast blivit så stark så häftigt att motgångar ger sån kraft inre kraft erfarenheter och lärdomar om livet att inte ta något för givet.
Varma hälsningar /J. H

Tänker på då när jag satt vid kuvöserna hjälplös maktlös livrädd rädsla skräck ont i magen magkatarr sönderriven lindad arm med eksem hjärtklappning sömnstörningar gick ner i vikt.
Tittade ut och ner mot plåttaket. Tänkte att.. hoppar ut om det tar slut.. Tänkte att det inte var så långt ner till plåttaket, jag skulle typ bara bryta något ben.. Jag tänkte att jag gör vad som helst bad böner tänkte att och sa till killarna att de skulle få allt om de klarade att kämpa.. tänkte att jag skulle gå till kyrkan varje dag och bli troende om de klarade att hålla fast vid sina små liv mina underbara små prinsar..
Jag är troende, troende på ett högre väsen, skyddsänglar. Varje dag en kamp med upp och nedgångar berg och dalar stormvindar men med en ständig TRO ett ständigt HOPP.
Tänker tillbaka lite då och då, hur orkade vi med pressen och stressen rädslan oron och ovissheten. Svaret är lätt enkelt och självklart, man gör ALLT FÖR SINA Barn! Hoppet är det sista som överger en.

Vinterhälsningar /J. H

2019
Nytt år nya äventyr, nya upptäckter, nya erfarenheter och upplevelser.
Fokus på att skapa en hållbar livsstil, en balans, och ett lugnare liv i det vardagliga livet i "ekorrhjulet". Snurra långsammare leva mer andas mer och inte ta allt så allvarligt.
Mer kraft och samla ihop ett återhämtnings konto där inte mina krafter tar slut som tidigare i slutet av 2018. Det blir fokus detta året återhämtning och balans mellan krav resurser prioritering och alltid familjen först. Det är det viktigaste Familjen och Hälsan. Ta hand om mig själv och lyssna på kroppens signaler. Godkväll Mvh Jennie. H

Att bli bemött som prematurmamma..
Med andra behov och inre ryggsäck än andra föräldrar..
Ett helt annat perspektiv och erfarenheter än andra föräldrar..
Värt att tänka på..
Så många för tidigt födda som föds och kunskap om dessa är nödvändigt för att kunna möta och bemöta dessa barns behov och förutsättningar.. och deras föräldrar..
Och att bemöta prematura föräldrar.. också en viktig del..
Som prematurmamma/pappa har man andra behov än andra föräldrar.. Ryggsäcken som dessa föräldrar bär på kan vara mycket tyngre och större än andra föräldrars.. Hur bemöter samhället oss prematurföräldrar?
Förskola skola BVC finns förståelse och kunskap om prematuritet,? Man får kämpa och beskriva berätta förklara försvara åter och åter igen..i olika delar av samhället, på sjukhus besök, BVC, förskola och andra vårdinrättningar..
Andra erfarenheter..
Andra kunskaper..
Traumatiska händelser..
Klart att det satt spår..oavsett resa..

Det gör oss som prematurförälder till en grupp med andra behov än föräldrar till fullgångna barn..

//J. H

Snart december och jul.
Vara ute i tid med julklappar det är ett mål. Många mål och framförallt "göranden" och känslan av att jämt ligga efter...
Jakten på att hinna med...
Strävan...
Prestationskrav..
Tid...
Hemma. Vilar. Mycket på sistone kroppen sagt ifrån. Bäst att stanna upp. Andas. Därefter ta nya tag. Stanna upp i en kropp som är på högvarv dag som natt inte helt lätt men nödvändigt. Det viktigaste av allt är hälsan. Utan en bra hälsa kämpigt. Livet fungerar inte när kraven är för stora. ouppnåeliga.. Man är ju bara människa. Dygnet har inte fler än 24h. Och i dessa tider börja summera reflektera m.m Hinner det, nu när jag är hemma några dagar. Behöver verkligen.
Andas. Varva ner. Prioritera. Omprioritera. Omvärdera. Stanna upp i allt. Vart leder det, mot väggen.. In i väggen. Den berömda väggen. Eller in i dimman. Man blir förvirrad, tappar verklighetsuppfattning. Hjärnan stängs av. Kroppen berättar att det är fel, den mår inte bra... Jag ser flera tecken på obalans. Hjärtklappning yrsel kognitiva problem ljud och ljuskänslig. Hjärnan klarar inte av att ta in vanliga intryck som tidigare. Måste tänka hela tiden. Hur gör jag. Skriva lappar för att minnas. Kvinnligt fenomen, press, prestationskrav, stress, ett virrvarr av tankar som håller min hjärna igång dag som natt. Trötthet som inte går över.
Trycka på "paus".. Det har jag gjort nu. Paus i att hinna hämta sin själ som försvunnit på vägen när jag jagat tiden och kollat efter andra saker. Full fart så att själen försvunnit. "Dags att stanna upp så att själen kommer ifatt"..

Det är lätt att fokusera på sådant som varit jobbigt men med perspektiv kan jag även se positiva erfarenheter nu i efterhand som att livet som sådant fått en ny insikt, livet är så skört, att inte ta något för givet, att vara tacksam.
Sedan att det gett lärdomar om sjukvården, termer och att ifrågasätta, många sjukvårds kontakter, många som jag även idag har kontakt med och flera som jag tackat i efterhand...
Att min kropp inte tagit sån skada av graviditeten..
Att vi fått haft våra barn 3,5 månad längre än andra..
Insett vilka som verkligen brytt sig när det verkligen gäller.. när livet vändes upp och ner.
Dem ligger mig varmt om hjärtat och lär så förbli.
//J. H

... Så mycket som hände de 100 dagarna våra barn låg inne på neo iva och familje neo. Hittade en bild på mig och min lindade arm med bandage. Kliade oavbrutet som om det var myror innanför huden. Var till läkare fick kortison men hjälpte inte. Fick råd om salvor. Inget hjälpte. Fingrarna kliade även de sår blödde och det kliade konstant morgon och kväll dag som natt. Lindade med bandage från händerna/fingrar upp till armvecket. Vänster arm vilka sår och rodnad. Det var ett ständigt kliande jag kände hur handdesinfektionen brände mot såren på och mellan fingrarna. Nästan så att det onda för en stund fick mig att tänka på något annat för en liten stund än all hemsk oro. Man levde dag som natt i ovisshet rädsla skräck. Som att segla ut på ett stort hav i mörker utan kompass utan någonting mer än att hoppas. Hoppas på att någon gång se en skymt av land, en liten ljusglimt i horisonten, ett tecken... Samtidigt som att jag inte ville se något som inte var bra. Jag var så rädd att hjärtat nästan jämt hoppade över slag, hjärtklappning. Ont i magen konstant. Sömnbrist. Ont i magen. Klåda fingrar och vänster arm. Sådan oro. Alla berg och dalar bergochdalbana hela livet. Det var så psykiskt och fysiskt påfrestande att ingen som inte varit i neo's upp och nervända värld kan förstå eller ens tänka sig in i hur det kan vara.
Från ena stunden till den andra upp och ner, bra och riktigt dåligt, återupplivnings försök, infektioner, operationer, blodförgiftning, blodtransfusioner, kritiska ögonblick och jämt tungan rätt i mun. Jämt på sin vakt. Aldrig kunna slappna av. Alltid orolig. Hur blir natten, vilka jobbar, ställa larmet på mobilen kl 06.30 Ställa mig i duschen i en iskall ibland för att vakna. Ibland ville jag nästan straffa mig själv spritade händerna med massa handsprit så det skulle svida massor för att hindra alla andra tankar att tränga sig in. Skuld och känslan av att jag gjorde nått fel när de låg i magen kom gärna några inpå.. Skulle jag inte dammsugat den dagen eller ansträngt mig. Vad kunde jag gjort annorlunda så att de hade stannat kvar längre i magen? Anklagande skuld skam press stress oro ovisshet. Som att gå sönder inombords av all oro men ändå måste kämpa allt man kan för att orka. Det var lex Maria, ifrågasättande... Hemska ögonblick.. Skakande för att hålla en blågrå son vid liv? Varför ringde ingen? Vi sov hemma en natt. När vi kom dit ingen hade ringt och det var riktigt kritiskt. Ambulans transport för akut tarm operation. Vad? Varför? Varför? Skulle inte de hade velat bli kontaktade om det var deras barn som legat inne och varit så kritiskt sjuk? Frågor, många frågor. Vissa ögonblick och situationer glömmer man aldrig. Vissa bleknar vissa är så tydliga i minnet. Inte konstigt att ens egen kropp reagerade både psykiskt och fysiskt.

Bra att minnas tillbaka ibland. Hur det var. Hur bra det är nu. Vilken resa. Vilken fantastisk tur att våra barn överlevde. Evigt tacksam så otroligt tacksamma. /J. H